I samhällsdebatten och mediebevakningen ser vi ett tydligt mönster: det är antingen risk eller ingen risk, fara eller trygghet, av eller på. När en smitta uppmärksammas – då är det full fokus. När den inte längre dominerar nyhetsflödet – då glöms den bort. Men verkligheten är mer komplex än så.
Virus är inte något som ”kommer och går”. De är en ständig del av vår omgivning, vår vardag och vårt samhälle. Ändå hanteras smittrisker ofta reaktivt, inte proaktivt.
En nyanserad verklighet kräver en nyanserad strategi
Det är ett grundläggande problem när allmänhetens bild formas av att något antingen är en kris eller inte ett problem alls. I verkligheten lever vi med kontinuerliga smittrisker – i skolor, på arbetsplatser, inom vården och kollektivtrafiken. Det är inte ett hot som kommer en gång vart tionde år. Det är något som påverkar vår hälsa, ekonomi och samhällsfunktioner varje dag.
Att tänka preventivt handlar därför inte om att leva i rädsla – utan om att ta ansvar och skapa trygghet i vardagen.
Förebyggande arbete ska vara vardagligt, inte undantag
Vi vet att enkla insatser fungerar:
- Handhygien
- Välfungerande ventilation
- Att stanna hemma vid symtom
- Respekt för varandras hälsa
- Vaccination
Men för att dessa åtgärder ska bli effektiva på lång sikt behöver vi göra dem till en integrerad del av vår samhällskultur, inte bara tillfälliga krisreaktioner. Och på samma sätt som tanken kring kris eller inte kris kan vi inte tänka att ex. vaccination löser allt.
All prevention är viktig men ingen av lösningarna är tillräcklig i sig själv. Vi vet bl a.:
- Alla kan inte eller vill inte tvätta händerna ordentligt.
- Vissa vägrar vaccin, oavsett information och tillgång.
- Många går till jobbet eller skickar barn till skolan trots tydliga symtom.
- En del verksamheter saknar förutsättningar för god hygien eller frisknärvaro.
Det betyder att vi inte kan nöja oss med att ”informera mer”. Vi måste skapa system och miljöer som kompenserar för att inte alla alltid gör rätt. Det kräver en ärligare syn på människors beteenden och begränsningar – och ett större fokus på strukturell prevention.
Det kräver att vi slutar betrakta hälsa som en binär fråga – antingen sjuk eller frisk, säkert eller farligt – och istället ser prevention som en kontinuerlig investering.
Innovation och långsiktighet krävs
Vi behöver också innovation. Det handlar om lösningar som är hållbara, användarvänliga och anpassade för verkliga miljöer. Alkoholfri och hudvänlig handdesinfektion, hygienvänliga förpackningar och dispenser lösningar ex. touch free eller pedalstyrda, pedagogiska stöd i skolor och digitala verktyg för smittspårning är bara några exempel.
Det behövs en kulturförändring där vi inte väntar på nästa pandemi för att agera, utan arbetar systematiskt med det vi redan vet fungerar.
Sammanfattning: från reaktion till prevention
Så länge vi tänker i svart eller vitt, kommer vi fortsätta vara sårbara. Först när vi erkänner att virus är en naturlig del av samhället – och bygger in förebyggande rutiner i vardagen – kan vi skapa en robust och hållbar folkhälsa. Det är inte dramatik som skyddar oss. Det är vardagligt ansvar, långsiktigt tänkande och nyanserad förståelse.
Intressant studie från Jönköpings Universitet gällande kopplingen av beteende och medias rapportering om Covid-19
Media coverage and pandemic behavior: Evidence from Sweden