Artikeln i TN (Tidningen Näringslivet) den 27 maj 2025 belyser det växande missnöjet bland vissa industriaktörer kring EU:s arbete med att fasa ut skadliga kemikalier, inklusive ämnen som används i traditionella hygienprodukter såsom handsprit. Från BGHR:s perspektiv är detta en väntad och i grunden välkommen utveckling – en del av EU:s ambitiösa kemikaliestrategi för att uppnå en giftfri miljö och en hållbar framtid.
Observera: Längst ner i artikeln finns länkar till både den aktuella och en tidigare artikelserie om samma ämne. Vi kommenterar inte den tidigare artikeln i detta inlägg, men vill samtidigt påpeka att även där finns utrymme för att ifrågasätta vissa påståenden från IKEM. När ämnet växte till en artikelserie ansåg vi från BGHR att det var dags att svara och bidra med ett faktabaserat perspektiv.
Kemikalieexperten Kristina Neimert Carne har kallat ett förbud mot etanol för ”hål i huvudet” – vi menar att en fortsatt tillåtelse i stället innebär hål i huden.
Att ifrågasätta reglering av bevisat hälso- och miljöfarliga ämnen är bakåtsträvande. Vi noterar att flera av de substanser som nu diskuteras för begränsning har varit föremål för vetenskaplig kritik under lång tid. BGHR:s medlemsföretag har i över ett decennium visat att det är fullt möjligt att utveckla effektiva, säkra och hållbara alternativ – utan att tumma på smittskydd eller funktionskrav. Lösningar som redan implementerats i svensk sjukvård och som alltså skulle kunna ersätta vårdens alkoholberoende över en natt.
Det är värt att lyfta att många av de produkter som nu riskerar att påverkas av skärpt lagstiftning har förlitat sig på föråldrade kemikalier med kända risker för både människor och miljö. Det faktum att vissa aktörer i artikeln lyfter oro över ”förbjuden” handsprit snarare än att ta tillfället i akt att innovera fram bättre lösningar visar på behovet av branschstöd för omställning – inte motstånd.
BGHR uppmanar beslutsfattare att stå fast vid EU:s kemikaliestrategi, men samtidigt:
- Stärka incitamenten för substitution, särskilt för små och medelstora företag.
- Kräva ökad transparens i branschers hållbarhetskommunikation, där ”green claims” ofta döljer beroende av farliga ämnen.
- Främja innovation inom hygien och rengöring som bygger på vetenskap, säkerhet och systemtänk – inte kortsiktig krishantering.
Debatten förflyttas från ”förbudshot” till möjligheten att bygga en grön industribas i Sverige och EU, där hälsa, miljö och konkurrenskraft inte ställs mot varandra – utan går hand i hand.
Hade etanol upptäckts idag hade substansen förmodligen varken varit tillåten att dricka eller använda för att tvätta händerna.
Sakfel och korrigeringsbehov:
- Påståendet att ”handsprit förbjuds” är felaktigt. Det är inte ”handsprit” som förbjuds, utan vissa ämnen som utvärderas för begränsning, exempelvis etanol som har en serie väldokumenterade risker. Alkoholfri desinfektion och andra säkra alternativ finns redan på marknaden och påverkas inte. I folkmun har handsprit kommit att innefatta allt typ av handdesinfektion. Nu byts termen ”handsprit” gradvis ut av svenska myndigheter mot det mer generiska och teknikneutrala ”handdesinfektion”.
Det kan ses som ett steg i den gröna omställningen, där funktion inte längre automatiskt kopplas till specifika kemiska substanser som alkohol.
Genom att använda ett mer inkluderande språk öppnas dörren för nya teknologier och mindre skadliga alternativ, vilket är avgörande för att kunna fasa ut onödigt farliga ämnen i enlighet med EU:s kemikaliestrategi. Om man tvunget fortsättningsvis, trots effektivare och mer hållbara alternativ, vill ”sprita” händerna finns det annan alkohol som är godkänd för att användas i desinfektionsprodukter exempelvis Isopropanol. - Sakfel: ”Kemikalier måste innehålla kolatomer för att kunna vara verksamma.”
Detta är vetenskapligt felaktigt. Det finns ett flertal effektiva oorganiska kemikalier som används inom desinfektion, rengöring och smittskydd – helt utan kolatomer. Detta visar att biocidverkan inte kräver organiska molekyler med kolatomer. Att framställa kolinnehåll som ett krav för verkan är att föra debatten bort från saklighet. Exempel inkluderar:- Väteperoxid (H₂O₂) – ett starkt oxidationsmedel som används inom både sjukvård och livsmedelsindustri.
- Natriumhypoklorit (NaOCl) – den aktiva substansen i klorbaserade desinfektionsmedel.
- Klordioxid (ClO₂) – ett kraftfullt biocidämne med bred antimikrobiell effekt, används i bl.a. vattenrening och ytdesinfektion.
- Ozon (O₃) – starkt desinfektionsmedel som används i luft- och vattenrening.
- Sakfel: Påståendet att ”kemikalierna från SEKAB är fossilfria” är vilseledande.
Även så kallad biobaserad etanol framställs med hjälp av fossilberoende insatsmedel och processer. Trots att biomassa i sig betraktas som en förnybar råvara, är hela värdekedjan från skörd till slutprodukt i praktiken ofta långt ifrån fossilfri. Skördemomentet sker vanligtvis med dieseldrivna maskiner. Transporterna från skog till industri är i regel också beroende av fossildrivna fordon. Inom industriprocessen förekommer dessutom flera energikrävande moment – som kräver antingen höga temperaturer eller kemikalier. Det är därför missvisande att kalla dessa kemikalier helt fossilfria, särskilt utan en fullständig livscykelanalys.
Hanteringen av farliga kemikalier (ex. märkningspliktig etanol, en mycket brandfarliga vätska och risk för att bilda explosiv ånga) kräver stora resurser att hantera under sin livcykel som driver onödiga utsläpp. Ex. brandskåp, farliga transporter, speciella krav på byggnader, ersättning av material som förstörs pga ånga eller upplösning och bildar slutligen farligt avfall. Driver produkten annan ohållbar konsumption ex. ett behov av hudkräm? Är en annan viktig fråga ur ett cirkulärt perspektiv.
Referensen till energianvändningen i produktionen – som används för att framställa vissa kemikalier med ”grön el” – bör sättas i ett större perspektiv. Även om elen är grön måste vi i en tid av energiomställning våga fråga: Behövs elkonsumtionen överhuvudtaget? Resurser, inklusive el, bör användas till det som skapar samhällsnytta – inte till att förlänga beroendet av föråldrad kemikalieproduktion.
Idag eldar vården upp etanolbaserade produkter för miljontals kronor. Bara i eldningskostnader. Det borde alltså rimligtvis vara dags att ersätta etanolen med en mer cirkulär lösning då man inte ens uppnått en linjär ekonomi med konsumtionen. Inköp. Bunkring. Uppeldning. Utan att produkterna ens använts en gång.
Det är därför rimligt att istället välja produkter med en hög försörjningsgrad under tider av kris. För att inte skapa onödiga lagringsbehov som slutar med majbål av handsprit.
Utöver det klimatmässiga är detta också en resursfråga: spannmål eller biomassa som används till att framställa etanol kunde ha blivit mat, foder eller biomaterial. Det krävs cirka 3–5 kg gröda för att framställa 1 liter etanol. Dessutom är produktionen vatten- och energiintensiv, vilket ytterligare gör att resursanvändningen måste vägas mot alternativ användning – särskilt i en tid av global resursknapphet.
Att använda gröda som kunde ha blivit livsmedel till att göra desinfektionsmedel är ett tvivelaktigt vägval ur både livsmedelstrygghets- och klimatsynpunkt – särskilt när effektiva och betydligt resurssnålare alkoholfri teknik finns tillgänglig.
Även om biomassa från skogsbruk inte direkt konkurrerar med livsmedelsproduktion är det ur ett hållbarhetsperspektiv mer cirkulärt och klimatvänligt att prioritera användning av denna biomassa till produkter som möjliggör långvarig kolinlagring, såsom byggmaterial eller andra biobaserade produkter med lång livslängd. Dessa produkter binder kol under lång tid och bidrar till att minska nettoutsläppen av växthusgaser. Däremot är etanol en kortlivad energibärare där det bundna kolet snabbt frigörs som koldioxid vid förbränning, vilket innebär att kolinlagringen blir mycket kortvarig och mindre gynnsam för klimatet.
Om behovet av perspektivskifte
Vi har förståelse för att vissa aktörer är oroliga när välkända ämnen som använts länge ifrågasätts. Lobbying från industrin är naturlig, särskilt när befintlig produktion och vinstmodeller bygger på just dessa kemikalier. Men det får inte styra debatten eller politiken. När hälsa och miljö står på spel behöver vi utgå från det vetenskapliga kunskapsläget, inte från enskilda företags intressen.
Att ifrågasätta reglering av bevisat hälso- och miljöfarliga ämnen är bakåtsträvande. Det är inte frågan om att ”förbjuda handsprit” utan att främja säkra och hållbara alternativ – något BGHR:s medlemsföretag redan erbjuder.
EU:s kemikaliestrategi betonar tydligt att den mest signifikanta hållbarhetsvinsten skapas i designfasen av nya produkter. Det innebär att verklig miljöförbättring inte främst kommer från att byta ut enstaka ingredienser i befintliga produkter mot något mindre ohållbart, utan snarare genom att ompröva och utveckla produkter från grunden med fokus på vilka råvaror och tillverkningsmetoder som används. Eftersom de största miljöavtrycken ofta är kopplade till val av råvaror och produktionsprocesser är det just där de största hållbarhetsvinsterna kan göras. Detta synsätt ligger helt i linje med principerna för cirkulär ekonomi och livscykelanalys, där hela produktens livscykel – från råmaterialutvinning till avfallshantering – behöver beaktas för att uppnå verkligt hållbara resultat.
Vår uppmaning
Vi uppmanar Tidningen Näringslivet att:
- Korrigera sakfelen i artikeln enligt ovan.
- Främja en mer balanserad debatt där innovation, substitution och hållbar omställning också ges utrymme.
- Belysa de aktörer som visar vägen framåt med grön teknik, snarare än enbart lyfta röster som vill bromsa utvecklingen.
Artiklar som publicerats i ämnet av Tidningen Näringslivet
https://www.tn.se/naringsliv/43057/nya-larmet-inte-bara-handsprit-forbjuds-sa-hotas-industrin
https://www.tn.se/naringsliv/42673/larmet-da-forbjuds-handsprit-hal-i-huvudet